Sune Skog

När en jägare går till sitt sista pass, vi vet han i skogen får njuta. För där trivs han bäst, bland grandoft och sus trots han kanske inget får skjuta. Han har det bra. Vi vet det trots allt och lite till tröst det oss skänka. Vi hör hans skratt, alla minnen finns kvar och i glittret på sjön han får blänka.

En tidig vårmorgon med kvittrande fåglar i träden, då solen bakom skogens rand är ännu dolt belägen. Då skynda en jägare in mellan träden bort, bakom mossbeklädd bergås han stannar, lyssnar helt kort. Nu solens purpurstrålar bland träden leker, på jägarens kind en svalkande vårvind smeker. Med handen bakom örat han lyssnar och ser mot den stora tallen, nu hör han, som porl av bäcken och de sirande skvallen. Det ljusnar allt mer därborta från västerland, nu brer han den yviga stjärten ut! Och sjunger sin kärleksbrand. Jägaren hoppar på dyig mossa, hör från tallen hur han kläpper och slår. Nu ser han sångaren, på grövsta grenen utan hörsel och syn han står. Då höres knall av skott han spelar ej mer! Nu bort mellan träden vi den springande skytten ser. Dikt av svärfar Sven Andersson, 22/2 1943. Nu Sune, kan du och svärfar Sven tjoa och tjimma i all evig tid om era många och långa jägaräventyr. Var det en tjäder du fällde, som poeten från Tegen, för 70 år sedan, eller var det ett byte från drömmarnas välde, en sån där trofé med gudomligt lyte som bara en man från Skogen kan se, en vargtimmens vackra fe som i morgondiset syns le åt jägaren då han skiftar hamn till alla våra hjärtans omfamnande björn i den eviga sömnens famn? Det vet bara du, Sune, och det är så det ska vara. Du är ditt eget hjältekvädes stora jägare, där i Valhall bland asar, bärsärkar, ulvhednar och annat gôtt fôlk. Vila i frid! Tack Sune för din humor, din omtanke och din värme. John